James Blund

Första drömmen
En liten pojke smetade bajs på min datorskärm. Eftersom jag tidigare förklarat för honom att det var strängt förbjudet att smeta bajs på min datorskärm, tyckte jag att han gjort sig förtjänt av ett straff. Jag höll fast honom, slog honom i ansiktet med knytnäven tio gånger och när jag var klar lutade jag upp hans haka för att hindra näsblodet från att forsa ut. Därefter tog jag en liten näsduk som jag körde upp i hans näsa.

Andra drömmen
Jag var lärarvikarie för klass 1A. Klassrummet såg nästan precis ut som i verkligheten (ja, jag vikarierar för klass 1A även när jag inte drömmer) förutom att det nu var mycket högre i tak, mer gammaldags och whiteboarden hade ersatts mot en svart tavla. Barnen var förfärligt stökiga och eftersom jag hade ont i halsen kunde jag inte skrika åt dem. I mitt huvud tänkte jag hela tiden vad jag vile skrika åt dem, samt att jag borde haft en megafon. Men nu hade jag inte det. Så jag uppfann ett slags piller som drog igång rösten rejält, man skulle inte ens behöva anstränga sig för att låta högljudd. Sedan gjorde jag en radioreklam för den och några minuter efter detta gick den på reklamradio. Jag gick till svarta tavlan för att börja skriva med kritan. Jag har alltid hatat att skriva med sådana kritor. Några barn började gå mot dörren. Jag sprang dit, blockerade utgången och frågade vart de hade tänkt ta vägen. "Hem", sade den ena och "på toa" sade den andra. Jag tänkte att jag knappast kunde neka till ett toabesök - sådant gjordes bara på min tid - så jag släppte iväg den ena och föste tillbaks den andre till sin plats. Jag gick tillbaka till svarta tavlan och började skriva. Sedan kom en lärarinna in och jag bad henne hämta ett stort glas med iskallt vatten åt mig. Hon sprang iväg, kom snart mycket riktigt tillbaks med ett stort glas iskallt vatten. Det blev dags för lunch och jag följde barnen till matsalen. Ute var ingenting sig likt längre. Förutom att hela skolgården var främmande var det även mörkt samt blixtrade och åskade. Jag stötte ihop med en annan lärarvikarie. Hon var vacker. Jag hade fått instruktioner om att gå till ett annat klassrum och förbereda nästa lektion, så fort barnen blivit lämnade i matsalen. Jag bad tjejen följa med till klassrummet, så att vi kunde förbereda tillsammans. Vi kom fram till ett stort hyreshus med säkert 30 våningar. Var detta klassrum verkligen beläget i ett hyreshus? Världen lystes upp av blixtarna. Vi tog trapporna upp till högsta våningen. Lägenheten var rätt schysst, förutom att det i ena hörnet gick en spiraltrappa upp till grannens lägenhet. Jag slängde av mig nycklarna på golvet. Tjejen och jag stod i badrummet och torkade av våra regnblöta ansikten med varsin handduk. Vi stod ett tag och tittade på varandra i den gigantiska spegeln. Plötsligt hördes ett skramlande ljud från hallen och vi ryckte båda till. Våra ögon var uppspärrade. "Nycklarna", viskade hon. Jag sprang ut i hallen och där såg jag en snaggad ung man i svart rock gå uppför spiraltrappan. "Ge mig dem", sade jag. Han stannade upp, vände sig mot mig och sedan sänkte han sin blick. Han skrattade till. "Så då skulle man kunna säga att jag ligger rätt risigt till nu?" flinade han och kastade nycklarna till mig. "Ja", svarade jag lite osäkert. Varför skrattade han? Bara en psykopat skulle skratta sådär i ett läge som detta. "Brukar ni alltid lägga nycklarna på golvet sådär?" fortsatte han. Nu hade tjejen också kommit ut ur badrummet. "Nej, vi brukar lägga dem på soffan i rummet intill... så du vet till nästa gång", sade hon. Idiot, tänkte jag, men valde sedan att tro att hon hade en plan. Vi kunde ju till exempel låsa in honom där, om vi såg honom vistas i rummet, och invänta polis. Han stod kvar i trappan, flinandes. Det här började bli riktigt obehagligt. "Snälla, gå", sade jag kort. Han flinade lurigt och gick in i sin lägenhet. Jag och tjejen stod och gapade. Vi sade inte ett ord. Det hade knappt gått två minuter innan mannen var tillbaka. Nu utan rock, men med en massa mössor och instrument. Han bad oss ta på oss mössorna och spela på instrumenten. "Jag ville be om ursäkt för mitt tanklösa handlande", förklarade han och log, nu ett vänligt leende. "Genom att få oss att spela gurka och triangel?" skrattade jag. "Glöm det". Jag gillade verkligen inte läget. "Du skulle ju gå", väste jag irriterat. Han ignorerade min sista kommentar och sade "Ni kan vara lugna. Det här är inte allt." Jag tittade på instrumenten och de röd-gul-grön-randiga rastamössorna. "Så vad är baktanken med allt detta?" frågade jag misstänksamt. Han undvek frågan återigen. "Jag kan inte säga mycket mer än att jag har mer planerat för er. Annars blir det ju ingen överraskning." Att han använde ordet överraskning och det faktum att han börjat få sitt luriga flin tillbaka gjorde att jag mådde illa. Nu var jag säker - han skulle helt klart mörda oss. Vi som inte ens hade hunnit ringa polisen. Det var väl därför han uppehöll oss, för att sedan mörda oss. "Jag är hemskt ledsen", skyndade jag, "men vi måste återgå till vår skolklass." Sedan var drömmen slut. Han kanske sköt mig, vad vet jag. Jag vaknade med ett ryck och hjärtat bultade hårt. När jag insett att det bara var en dröm skrattade jag för mig själv åt det hela. Till exempel det roliga faktum att han stulit nycklarna ifrån oss när han redan hade tillgång till vår lägenhet, och att det blivit ett sådant drama kring det.

Jag och en vän var ute och promenerade i en stad. Eftersom han var lite deppig beslöt jag att ta med honom på en uppiggande shoppingtur. Det var en vacker vårdag och solen färgade gatorna orange. Inte en människa, inte en bil, syntes till. Vi började prata om två före detta kompisar, som båda hyste avsky för oss. Vi skrattade åt det faktum att det ju egentligen gjorde oss detsamma, för vad spelade det för roll att de hatade oss när allt kom omkring? Vi kom fram till att det kunde vara lika hjälpande som stjälpande att förlora kompisar. I det här fallet hade det bara hjälpt oss. Hjälpt oss att inse vilka individer som faktiskt räknades till ens riktiga kompisar - och vilka som inte gjorde det. Och med färre kompisar kunde man fokusera på de som verkligen betydde mycket för en. Med alla dessa kloka slutsatser kom också min vän att bli gladare, steg för steg. Till slut gick vi inte längre på gatan utan promenerade nu i luften, två-tre meter över mark. Vi gick in genom ett fönster på andra våningen av en byggnad. Vi kom in i en stor klädbutik och där hittade jag en fin mössa som jag köpte åt min vän.

Jag var vikarie för en högstadieklass. Högljutt och stökigt, det var precis som jag mindes det. Där stod jag och betraktade böghögarna, medan pappersflygplanen seglade förbi min näsa. Plötsligt slog det mig att jag inte längre gick i nian utan att det nu var jag som var basen här. Detta beteende kunde ju inte tolereras. Jag ropade åt dem att sätta sig på sina platser och vara tysta. Ingen hörde mig. Jag harklade mig, vrålade åt dem att sätta sig på sina arslen och hålla käft. Det funkade bättre. Jag började prata om något som hade med historia att göra. Efter en stund märkte jag att en viss kille i klassen hela tiden slängde in små kommentarer i varje paus jag gjorde. Jag sade åt honom att sluta. Han fortsatte, såklart. Jag tog ett pappersflygplan som låg på bordet bredvid, riktade det mot killens ansikte och lät det segla mot honom. Det träffade honom rakt i pannan och han blev tyst. Plötsligt utbrister han "Vilken get?!" och jag minns med ens den gången då jag och min familj åt middag med en annan familj och jag berättade om min vän som kallas Geten. Exakt vad jag berättade om Geten minns jag inte, men mamman från den familj vi åt middag med hade tydligen inte lyssnat särskilt noga på vad jag sade, så plötsligt utbrast hon "Vilken get?!" Detta skrattade vi mycket åt - min bror, sonen i den andra familjen och jag. Det blev ett inernt skämt som användes när man inte förstod vad någon pratade om. Och att nu denna kille i nian snappat upp detta uttryck var bara helt ofattbart. Min stränga ton utbyttes mot ett leende. Jag skrattade högt och gjorde high five med killen. Jag plockade fram en champagneflaska och skakade den tills korken flög upp i en taklampa. Alla fick varsitt glas champagne och innan vi drack sade vi "Vilken get?!"

Jag var påväg till en strand med ett gäng människor. Min faster, bland andra. När vi anlänt till destinationen möttes vi av en jättelik plats med vit sand, grönt hav och tjejer som solade topless. Vi var framme. Vi gick in genom den stora entrén, som var inomhus. Det var jättestort även därinne. Rymligt och högt i tak. Väggarna var av ljusbrun lera, lite som en lerkruka. I mitten av den stora lerkrukssalen fanns en lång trappa. Denna ledde ned, utomhus, till själva stranden. Trappstegen var gigantiska, som om de var byggda för jättar. På vardera sida om trappan fanns massor av små bord, vid vilka det satt människor och åt lunch. Att döma av vad de flesta gäster hade på sina tallrikar verkade omeletten vara populär. Vi började gå nedför trappan. Plötsligt tog min faster av sig sin ena flipflop och höll den manligt mellan benen. "Kolla, jag är man", sade hon med basig röst och skrattade. Alla vi andra som stod runtomkring skrattade med. En annan kvinna i sällskapet gjorde likadant, men med sin flipflop något mer riktad uppåt. Även hon skrockade "Höhö, jag är man". Jag tyckte att det hela var fruktansvärt underhållande, och jag ville ju såklart inte vara sämre, så jag halade fram min egen Kalle Stropp och utbrast "JAG ÄR MAN!" Tystnaden varade länge. Alldeles för länge. Men det såg visserligen rätt roligt ut. Där stod jag med baguetten i vädret, lycklig som få, och alla runt mig bara gapade. Äcklade miner. Hade man lekt "Vem ska bort?" i det ögonblicket med de inblandade personernas ansiktsuttryck, hade mitt definitivt åkt bort. Plötsligt bröts tystnaden, folk började bli arga, hotfulla och "kränkta". Även min faster blev lite hotfull. Sedan minns jag inte riktigt vad som hände, men i nästa stund befann jag mig i en förfärligt trång svarttaxi. Taxichauffören såg glad och utländsk ut, och hela tiden upprepade han orden "Taxi, bra pris, billig billig". De personer som just fått den äran att skåda mitt tredje ben stod nu utanför bilen och bankade mordiskt på rutorna, samtidigt som de skrek unisont "Kom ut och slåss! Kom ut och slåss!". Även min kära faster medverkade i slagsmålskören. "KÖR BARA!" skrek jag till taxichauffören, som blinkade till mig och svarade "okey kompiz". Svarttaxin for iväg med ett skri. Jag hade aldrig åkt så fort i hela mitt liv. Plötsligt satt en bekant man i sätet bredvid. Jag vet inte hur det gick till, han bara hade hamnat där. Han drog upp en flaska Glenmorangie ur dess förpackning, visade sedan på dess nya sprayfunktion och därefter sprayade han mig till vansinne med parfymen. Detta var alltså Glenmorangie som parfym - och inte whisky. Ändå gick man runt och luktade alkis efter användning. När jag kommit hem slog jag mig ned i soffan tillsammans med mina föräldrar. På en stol mitt emot soffan satt en kompis till min lillebror och drack ur ett glas vatten. Han hade bjudit in sig själv till oss, ungefär. Från ingenstans tog han upp en flaska Explorer, vilket han hällde direkt i vattenglaset. Han skakade om glaset lite. Mamma och pappa tittade chockerade på honom. Han förklarade sig med att han "skulle på fest" och att han bara "såg det här som ett förkrök". Sedan slängde vi ut honom.

Första drömmen
Jag drömde att jag var i ett annat land, men jag minns inte vilket. Varmt var det i alla fall. Jag strosade runt bland folket på marknaden, såg mig omkring lite. Plötsligt stötte jag ihop med mitt ex. Det blev dålig stämning direkt. Hon höll två svarta katter i famnen. Jag bröt tystnaden med att fråga henne hur hon hade det. Hon verkade bli ännu mer obekväm av min fråga, låtsades inte förstå. Hon frågade mig vad jag menade. Jag förklarade lite irriterat att jag menade att jag undrade hur hon hade det. Vi hade ju faktiskt varit tillsammans en gång, älskat varandra väldigt mycket. Och nu när vi stod där, face to face, utan att ha hört ifrån varandra sedan hon dumpade mig, tänkte jag att en sådan fråga nog föll sig rätt naturlig. Hennes kylighet fick mig dock att ångra mig snabbt, jag borde kanske bara ha passerat henne från första början. Men nu var det försent för det. "Så, hur mår du?" fortsatte jag på nytt. "Efter vårt förhållande och så. Saknar du mig ens?" Hon bröt ögonkontakten, lät blicken sjunka mot gatan. Sedan skakade hon på huvudet. Hon var sig lik. Sedan ryckte hon på axlarna, flinade till lite och sade "Äh, det var ju trots allt rätt bra att vi var ihop. Med alla pengar du gav mig har jag ju nu fått råd med de här två små älsklingarna". Hon pussade på sina vidriga katter. De såg fan inte kloka ut. Tydligen var det en mycket exotisk ras, kallad Chat Chat. Men allvarligt talat - att hon hade hjärta att säga en sådan sak, rakt upp i ansiktet på mig - var jag verkligen inte mer värd än så för henne? Jag försökte lugna ned mig. "Så... två spinkiga svarta katter alltså. Really? Det är vad du har fått ut av vårt förhållande?" Hon nickade, såg nästan nöjd ut. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. "Jag måste gå", sade hon hastigt och försvann in i folkmassan igen. Kvar stod jag och kände mig lika övergiven som sist. Jag tog mycket långsamma steg genom staden. De övriga människornas tempo fick mig att känna det som om jag vandrade i slowmotion. Plötsligt tyckte jag mig se henne komma tillbaka, men det var bara någon annan kvinna. Än en gång tyckte jag mig se henne, men inte ens det var hon. Det var aldrig hon. Jag kom in i en byggnad. Jag gick igenom en lång korridor. Längst bort i korridoren stod några av huvudpersonerna från South Park och försökte öppna en gigantisk garagelucka. Till slut lossnade några skruvar, och lite vatten rann ut från springorna av luckan. Det hördes ett dovt muller och jag förstod genast vad som var påväg att hända. "Spring!" skrek jag till dem. Vi sprang för våra liv. I ögonvrån såg vi garageluckan sprängas i bitar av vattnet som nu kom vällande emot oss. Det nådde nu upp till taket, och strök vi med skulle vi alla dö. Som tur var hittade jag en nödutgång där vi kunde springa ut innan det var försent.

Andra drömmen
Man hade anordnat ett träkanotsrace i en stor dal i djungeln. Det var en mörk kväll och hela dalen var upplyst av facklor. Runtom kanotbanan satt tusentals jublande åskådare och själva kanotbanan var en enorm ställning full av svängar, gupp, hinder och backar. En enda stor djungeläventyrsbana. Från toppen av dalen ledde en gigantisk stenbro ned till botten av dalen. Via den skulle de tävlande gå till kanoterna. Jag var en av de tävlande. Så fort åskådarna fick se oss gå på bron började de applådera och jubla ännu högre. Det kändes overkligt. I slowmotion gick vi på rad över bron. En kille framför mig visade publiken sina biceps, varpå jublet stegrade ännu mer. Jag gjorde likadant och alla applåderade. Sedan var vi framme vid kanoterna och tävlingen var igång - och drömmen slut.

Min exflickvän hade precis dumpat mig. Jag låg i min säng hemma i Stockholm och kastade ett bouleklot över huvudet upprepade gånger. Kastade och fångade, kastade och fångade. Det var inte särskilt givande. Men å andra sidan kändes ingenting längre givande. Kvinnan i mitt liv hade lämnat mig. Plötsligt hörde jag mitt namn sägas. En bekant röst jag inte riktigt kunde placera. Mitt namn sades igen, nu även följt av "vakna!" Jag vaknade av att mitt ex satt på sängkanten, och hon hade sin hand på min kind. Hon log. Jag fattade ingenting. Jag frågade om det var slut. Hon rynkade pannan och frågade varför jag trodde det. "Äsch, det var inget", svarade jag. Sedan kysste hon mig och lade sig intill. Jag kunde inte tro det, hon var inte längre min exflickvän - hon var min flickvän igen! Och hon låg bredvid mig, i min säng!
Därefter väcktes jag igen. Men den här gången av en alarmklocka i Göteborg, och ingen flickvän. Jag fick en stor klump i magen och tvingades långsamt inse att jag nu hade vaknat på riktigt. Min verklighet såg ut precis som i den dröm jag drömt att jag först blivit väckt ur. Det vill säga: jag var dumpad, övergiven, bouleklotskastande...

Var hälsade!
Så var man tillbaka från ett kallt och tråkigt Göteborg, fullt av illasinnade isklumpar (jag halkade två gånger och kunde knappt gå på tre dagar) och dystra svarta snöhögar. Göteborg som annars brukar vara så fint. Internet fanns inte heller där jag bodde, så de ytterst få drömmar jag faktiskt har haft de senaste dagarna finns nedkrafsade på ett sketet litet kollegieblock. Vad deppigt det lät, alltihop. Men lite så var det kanske också. De drömmar jag haft under vistelsen i Göteborg har stundvis inte heller varit de muntraste. Men, som jag säger, allt jag kommer ihåg från nätterna går upp på bloggen!

För övrigt, jättekul att få läsa om era drömmar också! Har skrattat lite för mig själv i all läsning om nedgrävda klasskamrater, jublande lastbilschaufförer och fotbollar innehållande diskmedel. Fortsätt så, jag älskar det!

Och snart kommer drömmarna upp, men för att det här inte ska bli världens mest diplodocuslånga inlägg, tänker jag helt enkelt posta ett inlägg åt gången.

Om jag är dålig på att uppdatera de kommande dagarna så beror det antagligen på att jag kommer vara alldeles för upptagen med att drömma, supa och slåss i Göteborg till på måndag. Jag skulle älska om ni ville skriva lite om era drömmar medan jag är borta! Känn er fria att posta en liten kommentar, så har jag något att läsa när jag kommer hem igen, liksom.
Väl mött. James Blund.

Första drömmen
En kompis satt och lekte med min katt. Plötsligt öppnades munnen på katten och ut kom en stor svart orm. Kompisen satt kvar, helt paralyserad och med ögonen uppspärrade, medan den meterlånga ormen slingrade sig ett par varv runt hennes hals. Det gick ett par minuter, men det kändes som en evighet. Hur lång var den där ormen egentligen? Min kompis såg ut att få mycket svårt att andas nu. Till slut slingrade sig ormen loss från hennes hals och ringlade vidare ut i köket. Vi satt tysta någon minut. Därefter fortsatte hon att klappa min katt, som nu börjat spinna.

Andra drömmen
Jag stod i köket och kokade gröt åt några vänner. Havregrynsgröt. När det hade kokat färdigt knäckte jag några ägg i en bunke bredvid och hällde sedan över dessa i havregrynsgröten. Lunchen var serverad. En av mina vänner klagade dock på att det låg äggskal i gröten. Jag skämdes lite, tog hans tallrik och plockade bort äggskalen ett efter ett.

Tredje drömmen
Jag fick ett sms av Håkan, min gamla engelskalärare från mellan-och högstadiet. Han skrev att han tyvärr inte hade tid att "hänga" med mig i helgen eftersom han hade annat för sig. Jag förstod först inte vad han menade, men efter att ha kollat igenom mina skickade meddelanden insåg jag att jag frågat honom dagen innan om vi skulle "hänga lite i helgen". Se där ja.

Fjärde drömmen
Tillsammans med säkert hundra andra ungdomar satt jag i en stor sal som såg ut att vara från medeltiden. Längst fram i salen fanns ett avlångt bord, upplyst av levande ljus, vid vilket det satt ett tiotal personer i medelåldern. De tittade allvarligt på oss. Det hade blivit krig i byn. Jag och de andra som satt i salen hade kallats dit för att välja ut en person som stod oss nära, som skulle delta i kriget. De flesta hade redan gjort sitt val, skickat sina nära och kära att strida för byn, men jag satt tyst och hoppades på att ingen skulle märka mig. Jag kastade en nervös blick på det avlånga bordet. I klungan kunde jag skymta John Lennon. Han var den enda som såg någorlunda sympatisk ut. Plötsligt hörde jag mitt namn ropas upp. En barsk kvinna med ridstövlar och piska steg fram på stengolvet. "Ja", pep jag motvilligt och skönk ned en aning på stolen. Hon frågade vem jag tänkt skicka ut i kriget. Jag teg. Hon frågade en gång till, nu ännu strängare. En man bredvid mig, ingen mindre än Bill Pullman, svarade "Han skickar sin mamma". Folk började mumla högljutt. "Är du inte klok", väste jag till honom. "Lita på mig", svarade han och blinkade med ena ögat. Jag svalde en stor klump av obehag. Sorlet blev alltmer högljutt. Den barska kvinnan drämde piskan i stengolvet och i samma sekund blev salen knäpptyst. Hon stegade långsamt emot mig med ett flin på läpparna och sade "Så bra, då är vi överens". Jag blängde ilsket på Bill Pullman. "Tror du att din mamma kommer överleva kriget...", fortsatte kvinnan med en viskande röst. Nu spände hon ögonen i mig: "... eller dö?" Det hettade till i mig. Jag ville spotta henne i ansiktet och skrika att min mamma självklart inte skulle dö i något krig. Eller ens medverka i något korkat krig överhuvudtaget, för den delen. Men Bill Pullman stoppade mig innan jag hann säga något. Han viskade orden "Jag tar den här också, tro på mig". Kvinnan började räkna ned från tio. Hela salen räknade med. "Nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två..." Jag kände mig förlorad, att jag nu hade precis alla emot mig. Plötsligt reste sig Bill från sin stol. "Vänta!" Nedräknandet stannade upp. Vad skulle Bill säga? Hade han någon plan? Skulle han faktiskt hjälpa mig ur det här? För en sekund återfick jag hoppet. Bill andades in. "Hon kommer att dö". Kvinnan slog ut med armarna och skrek "ett", varpå hela salen dånade ett unisont "noll".

Femte drömmen
Jag var på en kryssning tillsammans med en märklig blandning av vänner och bekanta. Det var sommar och vi var fulla. Särskilt jag. Jag tvånglade (=tvångshånglade) upp en tjej från min gamla gymnasieskola. Hon verkade dock inte ha något emot det, utan snarare tvärtom och plötsligt befann vi oss i hennes hytt. I hennes säng. När det visade sig att ingen av oss hade kondom sprang jag iväg till Apoteket (nu var jag plötsligt i en stad) i nakenheten och inhandlade ett paket kondomer. Kassörskan tittade först på mig, uppifrån och ner, sedan på paketet i min hand. Därefter log hon finurligt mot mig, som om hon med blicken önskade mig en trevlig kväll. Det måste ha varit en annorlunda syn: en tjugoårig grabb in the nude på Apoteket med ett paket kondomer i handen. Men vadå, ska man handla preventivmedel så ska man väl gå in för det ordentligt också! Åh, just det, längre än såhär kom jag aldrig eftersom jag väcktes av ett telefonsamtal. Det är väl ändå typiskt.

Nattens dröm är av lite mer grotesk karaktär. Jag drömde att jag var en kannibal. Och som kannibal var det, som bekant, inte helt lätt att ständigt vara omgiven av människor - i synnerhet när magen började kurra, om ni förstår vad jag menar... Så, en dag stod jag vid spisen och tillagade min fars könsorgan till middag. Inget märkvärdigt, jag var ju en hungrig kannibal! Sedan var drömmen slut och jag vaknade till med ett ryck. Andfådd och lite illamående. Slagen av hur obehaglig en dröm faktiskt kunde bli. Men hur obehagliga mina drömmar än må vara så åker de alltid upp på bloggen, lita på det! Här censureras ingenting! För övrigt var det lite svårt att se farsan i ögonen vid middagsbordet idag...

Jag var bjuden på middag hos några i en lägenhet vid Hornstull i Stockholm. På bjudningen närvarade även min far, min mor och min bror. Hela familjen, med andra ord. Jag kunde inte stanna särskilt länge, då jag tänkt hinna med en svängom på Systembolaget innan det stängde klockan nitton. Tidsoptimistisk som jag är lät jag klockan ticka på tills jag kände att nej, nu är hon kvart i och det är nog dags att bege sig. En aning stressad snörde jag på mig vinterkängorna, knäppte rocken och tackade för mig. Efter att jag stängt ytterdörren om mig hörde jag en mörk röst eka i trapphuset. Det var pappa som erbjöd sig att skjutsa mig. Nog för att Systemet låg ett stenkast därifrån, men visst, varför inte! När vi kom ut på gatan igen var det vår. Helt plötsligt, bara. Hur länge var vi på den där middagen egentligen? I bilen drog jag av mig vinterkängorna och satte istället på mig ett par vita Converse. Jag kastade rocken i baksätet, satte på mig skinnjackan och wayfarersolglasögonen, som på något mystiskt sätt bara låg där och väntade på mig. Vår bil var inte heller densamma. Denna var betydligt äldre, men desto mer rock'n'roll. Med öppet tak och vilda sextiotalslåtar skrikandes ur radion fladdrade våra frisyrer genom Hornstulls gator.
Bara sekunder efter att farsan parkerat vår nya gamla kärra vid trottoaren befann vi oss någon helt annanstans. Vad som hade varit Systembolaget när vi anlände var nu ett garage. Och vad som tidigare varit höghus var nu åkattraktioner. Hela Hornstull hade förvandlats till ett nöjesfält! Jag som bara ville köpa lite sprit. "Vad ska vi åka först", frågade pappa. Ögonen glänste som på ett litet barn. "Jag vet inte pappa, vad ska vi åka först", kontrade jag med fejkad entusiasm. Pappa gick mot en enorm berg-och-dalbaneliknande konstruktion. Istället för sittvagnar fanns där en metallstång, ungefär två meter från själva rälsen, vilken man skulle hålla fast i. Hårt. Stången var i sin tur ihopkopplad med en lina av stål, som fick hela kalaset att röra sig framåt. Lite som en linbana fast med uppförs-och nedförsbackar, svängar, loopar och häftiga miljöer. Fort gick det också. Livsfarligt fort. Men pappa såg ut att ha kul i alla fall. Jag hade faktiskt också rätt kul. Tills jag, mitt i en nedförsbacke, ramlade av. Eftersom det var väggar på båda sidor om rälsen, såg jag min enda utväg i att skynda mig upp på benen igen och springa allt vad jag orkade uppför nästa backe, för att inte bli omkullknuffad av personen bakom mig som kom i rasande fart. Väl på toppen av nästa backe hittade jag ett mindre rum som jag kunde gömma mig i, medan jag lät personen bakom svischa förbi. När jag väl kom till utgången möttes jag av fem personer, varav två var tjejer och resten killar. De konverserade med varandra, utan att ta notis om min närvaro. Jag uppfattade en av killarnas dialekt, varpå jag frågade honom om han var smålänning. Visst var han det. Jag förklarade att jag hade många vänner från Småland. Han nickade ointresserat. En av tjejerna bröt tystnaden med att säga att hon var från Skåne. Jag berättade att jag minsann hade vänner ifrån Skåne också. Sedan passade jag på att flika in med en halvlökig ordvits jag kommit på i samma sekund: "Vad får man om man lägger ihop Småland och Skåne?" Alla fem tittade på mig som om jag skulle råna en bank. "Småne", skrattade jag och kände att jag verkligen var på hugget idag. De fnös och skrattade hånfullt åt mig. Men jag sket väl i dem, jag hade ju min skinnjacka och mina wayfarer. I was on fire.

Första drömmen
Jag befann mig i ett av rummen till farmor och farfars hus. Det såg ut precis som vanligt, förutom att rummet var mycket större än i verkligheten. Istället för två sängar stod där åtta. Jag och sju andra skulle sova där över natten. Jag fick välja tre personer, vilka som helst, att ha som rumskamrater. Jag valde Magnus Uggla, Ted Gärdestad och Bob Dylan. Uggla och Gärdestad fick sova varhelst de ville och de båda valde dem två yttersta sängarna. Men Dylan fick sängen intill min. Det hade jag sett till, så att han och jag skulle kunna småprata när de andra hade somnat. Vi kom bra överens, Dylan och jag. Han var i tjugoårsåldern, liksom jag. Vi pratade om kvinnor, sprit och musik och sedan somnade vi. I takt med det var drömmen slut och jag vaknade upp på riktigt.

Andra drömmen
Jag befann mig i en dal. Det var mörkt, dimmigt och regnet hade precis lagt sig. Fullmånens ljus var vackert, men kusligt på samma gång. Vargar ylade och ugglor hoade. Jag satt gömd bakom en buske. Rädd. Vet dock inte för vad, men jag kände på mig att någonting obehagligt befann sig i närheten. Försiktigt förflyttade jag mig till en annan buske. Där stod jag ett tag, försökte andas lugnt. En bit bort fick jag syn på något i dimman. Hjärtat hoppade till. Mina ögon var helt uppspärrade och de glänste i månskenet. Nu skakade jag av rädsla. Svävande, genomskinliga varulvar cirkulerade långsamt runt i dimfältet. Bara femton meter ifrån mig. Paralyserad stod jag kvar. Det kändes som om de aldrig skulle försvinna. Trots att varulvar varit, under en stor del av mitt liv, det absolut läskigaste jag vet, så tog jag det hela ganska bra ändå: istället för att vakna upp med ett skrik ur min dröm tänkte jag mer att "jaha, där svävar ett gäng varulvar mitt i natten under fullmånen, inga konstigheter" och det hela var nästan avslappnande. Kusligt, men vackert på samma gång.

Nytt år. Men inga nya drömmar. Alldeles för lite sömn + alkohol = oklara drömmar. Hade för mig att jag drömde att jag imiterade Snoop Dogg på nyårsafton, visserligen. Blev dock varse att det inte alls hade varit någon dröm...
Som sagt, minnet sviker. Och eftersom jag är en sådan ärlig gosse tänker jag inte ljuga ihop några drömmar bara för att hålla bloggandet igång, utan vi får helt enkelt hålla ut tills jag drömmer igen. Nu ska jag i alla fall sova. Håll tummarna för drömmar också.

Jag satt i en bil med en vän. Hon skulle köra mig hem. Allt gick bra tills jag bad henne svänga höger. Hon svängde vänster istället. Då vaknade jag.

Var tillbaka på mitt senaste jobb. Träffade chefen och hon var ovanligt glad. Sade att det var kul att se mig, frågade om jag sökte några nya jobb. Jag svarade ja, fastän jag inte alls sökte några nya jobb. Hon log och satte på radion. P3. Plötsligt hoppade underchefen fram, iklädd en vidrig pälsrock som fick honom att se ut som en hallick. En homosexuell hallick. Han skrattade rått och riktade sina pekfingrar som pistoler mot mig. "Skönt att du äntligen har slutat jobba hos oss", sade han skojfriskt på göteborgska. Min förvirring var total. Han tog upp en cigarett ur hallickrocken, gick mot utgången, sparkade upp svängdörrarna och tände en tändsticka mot stöveln. Precis som i en gammal westernfilm. Sedan gick han tillbaka till mig, nu med cigaretten rykande mellan fingrarna. Han sträckte ut sina armar och gav mig en kram. "Jag bara skojade", sade han. "Där fick jag dig allt! Kul att se dig igen, din jävel". Visst, kul att se dig också. Din schizofrena jävel. "Jag ska ut och puffa lite med Joelbitar och brudarna", fortsatte han. "Ska du med?" Utan att svara följde jag med honom. Men bara för att få träffa de andra. Honom brydde jag mig väl inte om. Och vad sjutton gjorde Joelbitar där? Nyfikenheten tog över. Väl ute i rökrutan såg jag alla gamla arbetskamrater - det vill säga "brudarna". Alla hade de varsitt spädbarn i famnen. Lite längre bort stod en yngre kille med Downs syndrom - uppenbarligen "Joelbitar" - och blåste rökringar.