James Blund

Jag var vikarie för en högstadieklass. Högljutt och stökigt, det var precis som jag mindes det. Där stod jag och betraktade böghögarna, medan pappersflygplanen seglade förbi min näsa. Plötsligt slog det mig att jag inte längre gick i nian utan att det nu var jag som var basen här. Detta beteende kunde ju inte tolereras. Jag ropade åt dem att sätta sig på sina platser och vara tysta. Ingen hörde mig. Jag harklade mig, vrålade åt dem att sätta sig på sina arslen och hålla käft. Det funkade bättre. Jag började prata om något som hade med historia att göra. Efter en stund märkte jag att en viss kille i klassen hela tiden slängde in små kommentarer i varje paus jag gjorde. Jag sade åt honom att sluta. Han fortsatte, såklart. Jag tog ett pappersflygplan som låg på bordet bredvid, riktade det mot killens ansikte och lät det segla mot honom. Det träffade honom rakt i pannan och han blev tyst. Plötsligt utbrister han "Vilken get?!" och jag minns med ens den gången då jag och min familj åt middag med en annan familj och jag berättade om min vän som kallas Geten. Exakt vad jag berättade om Geten minns jag inte, men mamman från den familj vi åt middag med hade tydligen inte lyssnat särskilt noga på vad jag sade, så plötsligt utbrast hon "Vilken get?!" Detta skrattade vi mycket åt - min bror, sonen i den andra familjen och jag. Det blev ett inernt skämt som användes när man inte förstod vad någon pratade om. Och att nu denna kille i nian snappat upp detta uttryck var bara helt ofattbart. Min stränga ton utbyttes mot ett leende. Jag skrattade högt och gjorde high five med killen. Jag plockade fram en champagneflaska och skakade den tills korken flög upp i en taklampa. Alla fick varsitt glas champagne och innan vi drack sade vi "Vilken get?!"