James Blund

Jag var bjuden på middag hos några i en lägenhet vid Hornstull i Stockholm. På bjudningen närvarade även min far, min mor och min bror. Hela familjen, med andra ord. Jag kunde inte stanna särskilt länge, då jag tänkt hinna med en svängom på Systembolaget innan det stängde klockan nitton. Tidsoptimistisk som jag är lät jag klockan ticka på tills jag kände att nej, nu är hon kvart i och det är nog dags att bege sig. En aning stressad snörde jag på mig vinterkängorna, knäppte rocken och tackade för mig. Efter att jag stängt ytterdörren om mig hörde jag en mörk röst eka i trapphuset. Det var pappa som erbjöd sig att skjutsa mig. Nog för att Systemet låg ett stenkast därifrån, men visst, varför inte! När vi kom ut på gatan igen var det vår. Helt plötsligt, bara. Hur länge var vi på den där middagen egentligen? I bilen drog jag av mig vinterkängorna och satte istället på mig ett par vita Converse. Jag kastade rocken i baksätet, satte på mig skinnjackan och wayfarersolglasögonen, som på något mystiskt sätt bara låg där och väntade på mig. Vår bil var inte heller densamma. Denna var betydligt äldre, men desto mer rock'n'roll. Med öppet tak och vilda sextiotalslåtar skrikandes ur radion fladdrade våra frisyrer genom Hornstulls gator.
Bara sekunder efter att farsan parkerat vår nya gamla kärra vid trottoaren befann vi oss någon helt annanstans. Vad som hade varit Systembolaget när vi anlände var nu ett garage. Och vad som tidigare varit höghus var nu åkattraktioner. Hela Hornstull hade förvandlats till ett nöjesfält! Jag som bara ville köpa lite sprit. "Vad ska vi åka först", frågade pappa. Ögonen glänste som på ett litet barn. "Jag vet inte pappa, vad ska vi åka först", kontrade jag med fejkad entusiasm. Pappa gick mot en enorm berg-och-dalbaneliknande konstruktion. Istället för sittvagnar fanns där en metallstång, ungefär två meter från själva rälsen, vilken man skulle hålla fast i. Hårt. Stången var i sin tur ihopkopplad med en lina av stål, som fick hela kalaset att röra sig framåt. Lite som en linbana fast med uppförs-och nedförsbackar, svängar, loopar och häftiga miljöer. Fort gick det också. Livsfarligt fort. Men pappa såg ut att ha kul i alla fall. Jag hade faktiskt också rätt kul. Tills jag, mitt i en nedförsbacke, ramlade av. Eftersom det var väggar på båda sidor om rälsen, såg jag min enda utväg i att skynda mig upp på benen igen och springa allt vad jag orkade uppför nästa backe, för att inte bli omkullknuffad av personen bakom mig som kom i rasande fart. Väl på toppen av nästa backe hittade jag ett mindre rum som jag kunde gömma mig i, medan jag lät personen bakom svischa förbi. När jag väl kom till utgången möttes jag av fem personer, varav två var tjejer och resten killar. De konverserade med varandra, utan att ta notis om min närvaro. Jag uppfattade en av killarnas dialekt, varpå jag frågade honom om han var smålänning. Visst var han det. Jag förklarade att jag hade många vänner från Småland. Han nickade ointresserat. En av tjejerna bröt tystnaden med att säga att hon var från Skåne. Jag berättade att jag minsann hade vänner ifrån Skåne också. Sedan passade jag på att flika in med en halvlökig ordvits jag kommit på i samma sekund: "Vad får man om man lägger ihop Småland och Skåne?" Alla fem tittade på mig som om jag skulle råna en bank. "Småne", skrattade jag och kände att jag verkligen var på hugget idag. De fnös och skrattade hånfullt åt mig. Men jag sket väl i dem, jag hade ju min skinnjacka och mina wayfarer. I was on fire.