James Blund

Var tillbaka på mitt senaste jobb. Träffade chefen och hon var ovanligt glad. Sade att det var kul att se mig, frågade om jag sökte några nya jobb. Jag svarade ja, fastän jag inte alls sökte några nya jobb. Hon log och satte på radion. P3. Plötsligt hoppade underchefen fram, iklädd en vidrig pälsrock som fick honom att se ut som en hallick. En homosexuell hallick. Han skrattade rått och riktade sina pekfingrar som pistoler mot mig. "Skönt att du äntligen har slutat jobba hos oss", sade han skojfriskt på göteborgska. Min förvirring var total. Han tog upp en cigarett ur hallickrocken, gick mot utgången, sparkade upp svängdörrarna och tände en tändsticka mot stöveln. Precis som i en gammal westernfilm. Sedan gick han tillbaka till mig, nu med cigaretten rykande mellan fingrarna. Han sträckte ut sina armar och gav mig en kram. "Jag bara skojade", sade han. "Där fick jag dig allt! Kul att se dig igen, din jävel". Visst, kul att se dig också. Din schizofrena jävel. "Jag ska ut och puffa lite med Joelbitar och brudarna", fortsatte han. "Ska du med?" Utan att svara följde jag med honom. Men bara för att få träffa de andra. Honom brydde jag mig väl inte om. Och vad sjutton gjorde Joelbitar där? Nyfikenheten tog över. Väl ute i rökrutan såg jag alla gamla arbetskamrater - det vill säga "brudarna". Alla hade de varsitt spädbarn i famnen. Lite längre bort stod en yngre kille med Downs syndrom - uppenbarligen "Joelbitar" - och blåste rökringar.