Näsblod och psykopater
Första drömmen
En liten pojke smetade bajs på min datorskärm. Eftersom jag tidigare förklarat för honom att det var strängt förbjudet att smeta bajs på min datorskärm, tyckte jag att han gjort sig förtjänt av ett straff. Jag höll fast honom, slog honom i ansiktet med knytnäven tio gånger och när jag var klar lutade jag upp hans haka för att hindra näsblodet från att forsa ut. Därefter tog jag en liten näsduk som jag körde upp i hans näsa.
Andra drömmen
Jag var lärarvikarie för klass 1A. Klassrummet såg nästan precis ut som i verkligheten (ja, jag vikarierar för klass 1A även när jag inte drömmer) förutom att det nu var mycket högre i tak, mer gammaldags och whiteboarden hade ersatts mot en svart tavla. Barnen var förfärligt stökiga och eftersom jag hade ont i halsen kunde jag inte skrika åt dem. I mitt huvud tänkte jag hela tiden vad jag vile skrika åt dem, samt att jag borde haft en megafon. Men nu hade jag inte det. Så jag uppfann ett slags piller som drog igång rösten rejält, man skulle inte ens behöva anstränga sig för att låta högljudd. Sedan gjorde jag en radioreklam för den och några minuter efter detta gick den på reklamradio. Jag gick till svarta tavlan för att börja skriva med kritan. Jag har alltid hatat att skriva med sådana kritor. Några barn började gå mot dörren. Jag sprang dit, blockerade utgången och frågade vart de hade tänkt ta vägen. "Hem", sade den ena och "på toa" sade den andra. Jag tänkte att jag knappast kunde neka till ett toabesök - sådant gjordes bara på min tid - så jag släppte iväg den ena och föste tillbaks den andre till sin plats. Jag gick tillbaka till svarta tavlan och började skriva. Sedan kom en lärarinna in och jag bad henne hämta ett stort glas med iskallt vatten åt mig. Hon sprang iväg, kom snart mycket riktigt tillbaks med ett stort glas iskallt vatten. Det blev dags för lunch och jag följde barnen till matsalen. Ute var ingenting sig likt längre. Förutom att hela skolgården var främmande var det även mörkt samt blixtrade och åskade. Jag stötte ihop med en annan lärarvikarie. Hon var vacker. Jag hade fått instruktioner om att gå till ett annat klassrum och förbereda nästa lektion, så fort barnen blivit lämnade i matsalen. Jag bad tjejen följa med till klassrummet, så att vi kunde förbereda tillsammans. Vi kom fram till ett stort hyreshus med säkert 30 våningar. Var detta klassrum verkligen beläget i ett hyreshus? Världen lystes upp av blixtarna. Vi tog trapporna upp till högsta våningen. Lägenheten var rätt schysst, förutom att det i ena hörnet gick en spiraltrappa upp till grannens lägenhet. Jag slängde av mig nycklarna på golvet. Tjejen och jag stod i badrummet och torkade av våra regnblöta ansikten med varsin handduk. Vi stod ett tag och tittade på varandra i den gigantiska spegeln. Plötsligt hördes ett skramlande ljud från hallen och vi ryckte båda till. Våra ögon var uppspärrade. "Nycklarna", viskade hon. Jag sprang ut i hallen och där såg jag en snaggad ung man i svart rock gå uppför spiraltrappan. "Ge mig dem", sade jag. Han stannade upp, vände sig mot mig och sedan sänkte han sin blick. Han skrattade till. "Så då skulle man kunna säga att jag ligger rätt risigt till nu?" flinade han och kastade nycklarna till mig. "Ja", svarade jag lite osäkert. Varför skrattade han? Bara en psykopat skulle skratta sådär i ett läge som detta. "Brukar ni alltid lägga nycklarna på golvet sådär?" fortsatte han. Nu hade tjejen också kommit ut ur badrummet. "Nej, vi brukar lägga dem på soffan i rummet intill... så du vet till nästa gång", sade hon. Idiot, tänkte jag, men valde sedan att tro att hon hade en plan. Vi kunde ju till exempel låsa in honom där, om vi såg honom vistas i rummet, och invänta polis. Han stod kvar i trappan, flinandes. Det här började bli riktigt obehagligt. "Snälla, gå", sade jag kort. Han flinade lurigt och gick in i sin lägenhet. Jag och tjejen stod och gapade. Vi sade inte ett ord. Det hade knappt gått två minuter innan mannen var tillbaka. Nu utan rock, men med en massa mössor och instrument. Han bad oss ta på oss mössorna och spela på instrumenten. "Jag ville be om ursäkt för mitt tanklösa handlande", förklarade han och log, nu ett vänligt leende. "Genom att få oss att spela gurka och triangel?" skrattade jag. "Glöm det". Jag gillade verkligen inte läget. "Du skulle ju gå", väste jag irriterat. Han ignorerade min sista kommentar och sade "Ni kan vara lugna. Det här är inte allt." Jag tittade på instrumenten och de röd-gul-grön-randiga rastamössorna. "Så vad är baktanken med allt detta?" frågade jag misstänksamt. Han undvek frågan återigen. "Jag kan inte säga mycket mer än att jag har mer planerat för er. Annars blir det ju ingen överraskning." Att han använde ordet överraskning och det faktum att han börjat få sitt luriga flin tillbaka gjorde att jag mådde illa. Nu var jag säker - han skulle helt klart mörda oss. Vi som inte ens hade hunnit ringa polisen. Det var väl därför han uppehöll oss, för att sedan mörda oss. "Jag är hemskt ledsen", skyndade jag, "men vi måste återgå till vår skolklass." Sedan var drömmen slut. Han kanske sköt mig, vad vet jag. Jag vaknade med ett ryck och hjärtat bultade hårt. När jag insett att det bara var en dröm skrattade jag för mig själv åt det hela. Till exempel det roliga faktum att han stulit nycklarna ifrån oss när han redan hade tillgång till vår lägenhet, och att det blivit ett sådant drama kring det.
En liten pojke smetade bajs på min datorskärm. Eftersom jag tidigare förklarat för honom att det var strängt förbjudet att smeta bajs på min datorskärm, tyckte jag att han gjort sig förtjänt av ett straff. Jag höll fast honom, slog honom i ansiktet med knytnäven tio gånger och när jag var klar lutade jag upp hans haka för att hindra näsblodet från att forsa ut. Därefter tog jag en liten näsduk som jag körde upp i hans näsa.
Andra drömmen
Jag var lärarvikarie för klass 1A. Klassrummet såg nästan precis ut som i verkligheten (ja, jag vikarierar för klass 1A även när jag inte drömmer) förutom att det nu var mycket högre i tak, mer gammaldags och whiteboarden hade ersatts mot en svart tavla. Barnen var förfärligt stökiga och eftersom jag hade ont i halsen kunde jag inte skrika åt dem. I mitt huvud tänkte jag hela tiden vad jag vile skrika åt dem, samt att jag borde haft en megafon. Men nu hade jag inte det. Så jag uppfann ett slags piller som drog igång rösten rejält, man skulle inte ens behöva anstränga sig för att låta högljudd. Sedan gjorde jag en radioreklam för den och några minuter efter detta gick den på reklamradio. Jag gick till svarta tavlan för att börja skriva med kritan. Jag har alltid hatat att skriva med sådana kritor. Några barn började gå mot dörren. Jag sprang dit, blockerade utgången och frågade vart de hade tänkt ta vägen. "Hem", sade den ena och "på toa" sade den andra. Jag tänkte att jag knappast kunde neka till ett toabesök - sådant gjordes bara på min tid - så jag släppte iväg den ena och föste tillbaks den andre till sin plats. Jag gick tillbaka till svarta tavlan och började skriva. Sedan kom en lärarinna in och jag bad henne hämta ett stort glas med iskallt vatten åt mig. Hon sprang iväg, kom snart mycket riktigt tillbaks med ett stort glas iskallt vatten. Det blev dags för lunch och jag följde barnen till matsalen. Ute var ingenting sig likt längre. Förutom att hela skolgården var främmande var det även mörkt samt blixtrade och åskade. Jag stötte ihop med en annan lärarvikarie. Hon var vacker. Jag hade fått instruktioner om att gå till ett annat klassrum och förbereda nästa lektion, så fort barnen blivit lämnade i matsalen. Jag bad tjejen följa med till klassrummet, så att vi kunde förbereda tillsammans. Vi kom fram till ett stort hyreshus med säkert 30 våningar. Var detta klassrum verkligen beläget i ett hyreshus? Världen lystes upp av blixtarna. Vi tog trapporna upp till högsta våningen. Lägenheten var rätt schysst, förutom att det i ena hörnet gick en spiraltrappa upp till grannens lägenhet. Jag slängde av mig nycklarna på golvet. Tjejen och jag stod i badrummet och torkade av våra regnblöta ansikten med varsin handduk. Vi stod ett tag och tittade på varandra i den gigantiska spegeln. Plötsligt hördes ett skramlande ljud från hallen och vi ryckte båda till. Våra ögon var uppspärrade. "Nycklarna", viskade hon. Jag sprang ut i hallen och där såg jag en snaggad ung man i svart rock gå uppför spiraltrappan. "Ge mig dem", sade jag. Han stannade upp, vände sig mot mig och sedan sänkte han sin blick. Han skrattade till. "Så då skulle man kunna säga att jag ligger rätt risigt till nu?" flinade han och kastade nycklarna till mig. "Ja", svarade jag lite osäkert. Varför skrattade han? Bara en psykopat skulle skratta sådär i ett läge som detta. "Brukar ni alltid lägga nycklarna på golvet sådär?" fortsatte han. Nu hade tjejen också kommit ut ur badrummet. "Nej, vi brukar lägga dem på soffan i rummet intill... så du vet till nästa gång", sade hon. Idiot, tänkte jag, men valde sedan att tro att hon hade en plan. Vi kunde ju till exempel låsa in honom där, om vi såg honom vistas i rummet, och invänta polis. Han stod kvar i trappan, flinandes. Det här började bli riktigt obehagligt. "Snälla, gå", sade jag kort. Han flinade lurigt och gick in i sin lägenhet. Jag och tjejen stod och gapade. Vi sade inte ett ord. Det hade knappt gått två minuter innan mannen var tillbaka. Nu utan rock, men med en massa mössor och instrument. Han bad oss ta på oss mössorna och spela på instrumenten. "Jag ville be om ursäkt för mitt tanklösa handlande", förklarade han och log, nu ett vänligt leende. "Genom att få oss att spela gurka och triangel?" skrattade jag. "Glöm det". Jag gillade verkligen inte läget. "Du skulle ju gå", väste jag irriterat. Han ignorerade min sista kommentar och sade "Ni kan vara lugna. Det här är inte allt." Jag tittade på instrumenten och de röd-gul-grön-randiga rastamössorna. "Så vad är baktanken med allt detta?" frågade jag misstänksamt. Han undvek frågan återigen. "Jag kan inte säga mycket mer än att jag har mer planerat för er. Annars blir det ju ingen överraskning." Att han använde ordet överraskning och det faktum att han börjat få sitt luriga flin tillbaka gjorde att jag mådde illa. Nu var jag säker - han skulle helt klart mörda oss. Vi som inte ens hade hunnit ringa polisen. Det var väl därför han uppehöll oss, för att sedan mörda oss. "Jag är hemskt ledsen", skyndade jag, "men vi måste återgå till vår skolklass." Sedan var drömmen slut. Han kanske sköt mig, vad vet jag. Jag vaknade med ett ryck och hjärtat bultade hårt. När jag insett att det bara var en dröm skrattade jag för mig själv åt det hela. Till exempel det roliga faktum att han stulit nycklarna ifrån oss när han redan hade tillgång till vår lägenhet, och att det blivit ett sådant drama kring det.
En helt vanlig promenad, i luften
Jag och en vän var ute och promenerade i en stad. Eftersom han var lite deppig beslöt jag att ta med honom på en uppiggande shoppingtur. Det var en vacker vårdag och solen färgade gatorna orange. Inte en människa, inte en bil, syntes till. Vi började prata om två före detta kompisar, som båda hyste avsky för oss. Vi skrattade åt det faktum att det ju egentligen gjorde oss detsamma, för vad spelade det för roll att de hatade oss när allt kom omkring? Vi kom fram till att det kunde vara lika hjälpande som stjälpande att förlora kompisar. I det här fallet hade det bara hjälpt oss. Hjälpt oss att inse vilka individer som faktiskt räknades till ens riktiga kompisar - och vilka som inte gjorde det. Och med färre kompisar kunde man fokusera på de som verkligen betydde mycket för en. Med alla dessa kloka slutsatser kom också min vän att bli gladare, steg för steg. Till slut gick vi inte längre på gatan utan promenerade nu i luften, två-tre meter över mark. Vi gick in genom ett fönster på andra våningen av en byggnad. Vi kom in i en stor klädbutik och där hittade jag en fin mössa som jag köpte åt min vän.
