Januari 19
Första drömmen
Jag drömde att jag var i ett annat land, men jag minns inte vilket. Varmt var det i alla fall. Jag strosade runt bland folket på marknaden, såg mig omkring lite. Plötsligt stötte jag ihop med mitt ex. Det blev dålig stämning direkt. Hon höll två svarta katter i famnen. Jag bröt tystnaden med att fråga henne hur hon hade det. Hon verkade bli ännu mer obekväm av min fråga, låtsades inte förstå. Hon frågade mig vad jag menade. Jag förklarade lite irriterat att jag menade att jag undrade hur hon hade det. Vi hade ju faktiskt varit tillsammans en gång, älskat varandra väldigt mycket. Och nu när vi stod där, face to face, utan att ha hört ifrån varandra sedan hon dumpade mig, tänkte jag att en sådan fråga nog föll sig rätt naturlig. Hennes kylighet fick mig dock att ångra mig snabbt, jag borde kanske bara ha passerat henne från första början. Men nu var det försent för det. "Så, hur mår du?" fortsatte jag på nytt. "Efter vårt förhållande och så. Saknar du mig ens?" Hon bröt ögonkontakten, lät blicken sjunka mot gatan. Sedan skakade hon på huvudet. Hon var sig lik. Sedan ryckte hon på axlarna, flinade till lite och sade "Äh, det var ju trots allt rätt bra att vi var ihop. Med alla pengar du gav mig har jag ju nu fått råd med de här två små älsklingarna". Hon pussade på sina vidriga katter. De såg fan inte kloka ut. Tydligen var det en mycket exotisk ras, kallad Chat Chat. Men allvarligt talat - att hon hade hjärta att säga en sådan sak, rakt upp i ansiktet på mig - var jag verkligen inte mer värd än så för henne? Jag försökte lugna ned mig. "Så... två spinkiga svarta katter alltså. Really? Det är vad du har fått ut av vårt förhållande?" Hon nickade, såg nästan nöjd ut. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. "Jag måste gå", sade hon hastigt och försvann in i folkmassan igen. Kvar stod jag och kände mig lika övergiven som sist. Jag tog mycket långsamma steg genom staden. De övriga människornas tempo fick mig att känna det som om jag vandrade i slowmotion. Plötsligt tyckte jag mig se henne komma tillbaka, men det var bara någon annan kvinna. Än en gång tyckte jag mig se henne, men inte ens det var hon. Det var aldrig hon. Jag kom in i en byggnad. Jag gick igenom en lång korridor. Längst bort i korridoren stod några av huvudpersonerna från South Park och försökte öppna en gigantisk garagelucka. Till slut lossnade några skruvar, och lite vatten rann ut från springorna av luckan. Det hördes ett dovt muller och jag förstod genast vad som var påväg att hända. "Spring!" skrek jag till dem. Vi sprang för våra liv. I ögonvrån såg vi garageluckan sprängas i bitar av vattnet som nu kom vällande emot oss. Det nådde nu upp till taket, och strök vi med skulle vi alla dö. Som tur var hittade jag en nödutgång där vi kunde springa ut innan det var försent.
Andra drömmen
Man hade anordnat ett träkanotsrace i en stor dal i djungeln. Det var en mörk kväll och hela dalen var upplyst av facklor. Runtom kanotbanan satt tusentals jublande åskådare och själva kanotbanan var en enorm ställning full av svängar, gupp, hinder och backar. En enda stor djungeläventyrsbana. Från toppen av dalen ledde en gigantisk stenbro ned till botten av dalen. Via den skulle de tävlande gå till kanoterna. Jag var en av de tävlande. Så fort åskådarna fick se oss gå på bron började de applådera och jubla ännu högre. Det kändes overkligt. I slowmotion gick vi på rad över bron. En kille framför mig visade publiken sina biceps, varpå jublet stegrade ännu mer. Jag gjorde likadant och alla applåderade. Sedan var vi framme vid kanoterna och tävlingen var igång - och drömmen slut.
Jag drömde att jag var i ett annat land, men jag minns inte vilket. Varmt var det i alla fall. Jag strosade runt bland folket på marknaden, såg mig omkring lite. Plötsligt stötte jag ihop med mitt ex. Det blev dålig stämning direkt. Hon höll två svarta katter i famnen. Jag bröt tystnaden med att fråga henne hur hon hade det. Hon verkade bli ännu mer obekväm av min fråga, låtsades inte förstå. Hon frågade mig vad jag menade. Jag förklarade lite irriterat att jag menade att jag undrade hur hon hade det. Vi hade ju faktiskt varit tillsammans en gång, älskat varandra väldigt mycket. Och nu när vi stod där, face to face, utan att ha hört ifrån varandra sedan hon dumpade mig, tänkte jag att en sådan fråga nog föll sig rätt naturlig. Hennes kylighet fick mig dock att ångra mig snabbt, jag borde kanske bara ha passerat henne från första början. Men nu var det försent för det. "Så, hur mår du?" fortsatte jag på nytt. "Efter vårt förhållande och så. Saknar du mig ens?" Hon bröt ögonkontakten, lät blicken sjunka mot gatan. Sedan skakade hon på huvudet. Hon var sig lik. Sedan ryckte hon på axlarna, flinade till lite och sade "Äh, det var ju trots allt rätt bra att vi var ihop. Med alla pengar du gav mig har jag ju nu fått råd med de här två små älsklingarna". Hon pussade på sina vidriga katter. De såg fan inte kloka ut. Tydligen var det en mycket exotisk ras, kallad Chat Chat. Men allvarligt talat - att hon hade hjärta att säga en sådan sak, rakt upp i ansiktet på mig - var jag verkligen inte mer värd än så för henne? Jag försökte lugna ned mig. "Så... två spinkiga svarta katter alltså. Really? Det är vad du har fått ut av vårt förhållande?" Hon nickade, såg nästan nöjd ut. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. "Jag måste gå", sade hon hastigt och försvann in i folkmassan igen. Kvar stod jag och kände mig lika övergiven som sist. Jag tog mycket långsamma steg genom staden. De övriga människornas tempo fick mig att känna det som om jag vandrade i slowmotion. Plötsligt tyckte jag mig se henne komma tillbaka, men det var bara någon annan kvinna. Än en gång tyckte jag mig se henne, men inte ens det var hon. Det var aldrig hon. Jag kom in i en byggnad. Jag gick igenom en lång korridor. Längst bort i korridoren stod några av huvudpersonerna från South Park och försökte öppna en gigantisk garagelucka. Till slut lossnade några skruvar, och lite vatten rann ut från springorna av luckan. Det hördes ett dovt muller och jag förstod genast vad som var påväg att hända. "Spring!" skrek jag till dem. Vi sprang för våra liv. I ögonvrån såg vi garageluckan sprängas i bitar av vattnet som nu kom vällande emot oss. Det nådde nu upp till taket, och strök vi med skulle vi alla dö. Som tur var hittade jag en nödutgång där vi kunde springa ut innan det var försent.
Andra drömmen
Man hade anordnat ett träkanotsrace i en stor dal i djungeln. Det var en mörk kväll och hela dalen var upplyst av facklor. Runtom kanotbanan satt tusentals jublande åskådare och själva kanotbanan var en enorm ställning full av svängar, gupp, hinder och backar. En enda stor djungeläventyrsbana. Från toppen av dalen ledde en gigantisk stenbro ned till botten av dalen. Via den skulle de tävlande gå till kanoterna. Jag var en av de tävlande. Så fort åskådarna fick se oss gå på bron började de applådera och jubla ännu högre. Det kändes overkligt. I slowmotion gick vi på rad över bron. En kille framför mig visade publiken sina biceps, varpå jublet stegrade ännu mer. Jag gjorde likadant och alla applåderade. Sedan var vi framme vid kanoterna och tävlingen var igång - och drömmen slut.
Kommentarer
Trackback
